Beveridgekurvan visar att matchningen mellan arbetslösa och lediga jobb på den svenska arbetsmarknaden försämrades både efter finanskrisen 2009 och i samband med pandemin 2020. Det är vanligt att matchningen försämras i samband med kriser. Men att den inte återhämtat sig efter kriserna kan till stor del förklaras av att sammansättningen av de arbetslösa förändrades till följd av stor flykting- och anhöriginvandring, från mitten av 2000-talet fram till pandemin. Enligt Beveridgekurvan har matchningen under de senaste åren återhämtat sig något, om än inte riktigt till samma nivå som gällde åren före pandemin. Detta beror på att utrikes födda idag utgör en något större andel av den totala arbetslösheten, och att de i genomsnitt har lägre jobbchanser. Den skattade matchningsfunktionen visar att jobbchansen för de arbetslösa nu i stort sett har återgått till det historiska sambandet med arbetsmarknadsläget, efter en utdragen period med sämre matchning. Det bidrar till lägre jämviktsarbetslöshet.

Att de senaste årens förbättrade matchning inte syns i arbetslösheten beror dels på konjunkturläget, dels på ett ökat inflöde i arbetskraften och därmed ett högre arbetskraftsdeltagande. Samtidigt som arbetslösheten är hög är också sysselsättningsgraden på en hög nivå. Trots en viss nedgång det senaste året är sysselsättningsgraden bland utrikes födda tydligt högre än före pandemin. Att enbart fokusera på arbetslösheten ger därför en allt för dyster bild av den svenska arbetsmarknaden i allmänhet och av utrikes föddas situation på arbetsmarknaden i synnerhet. Matchningen varierar med konjunkturläget och det finns skäl att tro att den kommer att fortsätta att förbättras när konjunkturen vänder.