Ett vanligt sätt att beskriva effektiviteten i matchningen är den så kallade Beveridgekurvan, som relaterar arbetslösheten till vakansgraden (se diagram 1).^[5] Vakanser är lediga jobb som är obemannade och kan tillträdas omedelbart. Vakansgraden är antalet vakanser i förhållande till antalet personer i arbetskraften. Normalt finns det ett negativt samband mellan vakanser och arbetslöshet. I en högkonjunktur stiger vakansgraden och arbetslösheten sjunker, och i en lågkonjunktur minskar vakansgraden och arbetslösheten stiger. En rörelse längs med Beveridgekurvan brukar tolkas som konjunkturella variationer, medan ett skift utåt (inåt) kan indikera att matchningen har försämrats (förbättrats). Ett skift kan dock också vara en del av ett konjunkturellt förlopp, där Beveridgekurvan bildar en loop utåt eller inåt, men sedan återvänder till det gamla sambandet. Hur snabbt den återvänder beror på hur persistent förändringen i arbetslösheten är efter en kris. Vid hög persistens tar det längre tid innan matchningen återgår till samma nivå som före krisen.

I Sverige syns två tydliga skift utåt i Beveridgekurvan, efter finanskrisen 2009 och i samband med pandemin 2020 (se diagram 1).^[6] Beveridgekurvan visar liknande rörelser om man använder Arbetsförmedlingens data i stället för SCB:s data. Sedan 2022 har Beveridgekurvan rört sig inåt igen, och den har nästan återvänt till det samband som gällde före pandemin.^[7] Utvecklingen efter första kvartalet 2024 ska dock tolkas med försiktighet eftersom SCB:s konjunkturstatistik över vakanser har upphört och vakanser för det andra och tredje kvartalet 2024 har här skrivits fram med hjälp av trenden för Arbetsförmedlingens nyanmälda lediga jobb, vilken historiskt har haft stark korrelation med vakanserna.

Diagram 1. Beveridgekurvan 2001–2024