Summerar man tillgångarna i det svenska finansiella systemet, i form av exempelvis betalningsmedel och finansiella fordringar, för ekonomins alla sektorer uppgick de i slutet av 2023 till cirka 80 000 miljarder kronor. Det motsvarar ungefär 12 gånger Sveriges årliga BNP. I Diagram 2 framgår det hur stora tillgångarna är för de olika sektorerna och hur de har utvecklats över tid. Ungefär hälften av de finansiella tillgångarna innehas av de reala sektorerna, alltså hushåll, icke-finansiella företag och den offentliga sektorn, det vill säga staten och kommunerna. Hälften innehas av de finansiella intermediärerna.^[5] Den kapitalförmedling som sker mellan de reala aktörerna med hjälp av intermediärerna i det finansiella systemet ger upphov till en viss typ av redovisningsmässig dubbelräkning när man ser till finansiella tillgångar. Till exempel när ett hushåll tar ett banklån räknas de pengar de får insatta på sitt bankkonto som en finansiell tillgång (så länge de inte spenderar pengarna) för hushållet, och lånet räknas som en finansiell skuld. Samtidigt räknas lånet som en finansiell tillgång på bankens balansräkning.

Diagram 2. Svenska sektorers finansiella tillgångar i relation till BNP Procent

Aktörerna i det finansiella systemet är sammankopplade via en rad olika kanaler. I Diagram 3 kan du se vilka kopplingar som uppkommer mellan aktörerna när en tillgång i en sektor är exponerad mot en annan sektor. Exempelvis avser pilen från ”hushåll” till ”banker” de tillgångar som hushållen håller hos bankerna, bland annat sitt sparande. Omvänt avser en pil i motsatt riktning, från ”banker” till ”hushåll”, de fodringar som bankerna har på hushållen, bland annat för bolån. Pilarnas tjocklek indikerar hur starkt sammankopplade aktörerna är med varandra genom de olika typerna av finansiella exponeringar.

Diagram 3. Det svenska finansiella systemet i en nätverksgraf

I takt med att det finansiella systemet vuxit har länkarna mellan aktörerna blivit starkare. Diagram 2 visar hur de finansiella tillgångarna hos olika sektorer har utvecklats över tid. En tydlig trend är den starka tillväxten hos de så kallade icke-bankerna, det vill säga de finansiella företag som bedriver bankliknande verksamhet utan att vara just banker, som försäkrings- och pensionsföretag och fondbolag (benämns som ”andra finansiella intermediärer” i diagrammet och figuren ovan). De har nu ungefär lika stora finansiella tillgångar som bankerna. Tillväxten kan bland annat förklaras av att värdet på vissa finansiella tillgångar, som aktier, ökat väsentligt. Eftersom icke-bankerna är sammanlänkade med bankerna genom flera kanaler har deras tillväxt även bidragit till att stärka kopplingarna i det finansiella systemet. Utlandet har även en väldigt stor betydelse för det svenska finansiella systemet, vilket tydligt framkommer i figuren ovan. Globaliseringen har gjort att svenska och utländska finansiella aktörer och marknader blivit allt mer sammankopplade (läs mer om utlandets betydelse längre ner).

Men de typer av exponeringar som illustreras i Diagram 2 och Diagram 3 ger inte hela bilden av storlekarna och sammanlänkningarna i det finansiella systemet. En hel del kontraktuella förbindelser, som lämnade garantier och vissa typer av derivat, kan också ge upphov till stora flöden men de tas inte upp i aktörernas balansräkningar fullt ut och är därför svårare att kartlägga.

Derivatmarknaden kopplar samman aktörer i det finansiella systemet på ett komplext sätt, men det är svårt att bedöma hur starka de kopplingarna är eftersom värdena på derivatmarknaden går att mäta på olika sätt. I så kallade nominella belopp på utestående derivatkontrakt uppgår den svenska derivatmarknaden till cirka 100 000 miljarder kronor, vilket motsvarar ungefär 16 gånger Sveriges BNP. Det nominella beloppet kan dock vara förhållandevist stort, samtidigt som mängden pengar som faktiskt byter händer är betydligt mindre. Det gör det svårt att kvantifiera storleken på derivatmarknaden på ett meningsfullt sätt.^[6] Läs mer om derivatmarknaden i Fakta – Derivat.