Klimatförändringarna beror på för stora utsläpp av växthusgaser.^[9] Se exempelvis: Causes and Effects of Climate Change. Utsläpp av växthusgaser är ett exempel på vad ekonomer kallar en negativ externalitet. Det innebär att de som orsakar utsläppen inte bär den fulla kostnaden för konsekvenserna av utsläppen. Det finns en bred konsensus inom ekonomisk forskning om att den viktigaste faktorn för att minska utsläppen av växthusgaser är att göra dem dyrare, så att de som orsakar utsläppen får bära en större del av de samhällsekonomiska kostnaderna. Ett sätt att uppnå detta är med olika slags skatter, exempelvis på koldioxidutsläpp. Ett annat sätt är övergripande kvantitativa begränsningar av utsläpp, där allokering till företag kan ske via köp av utsläppsrättigheter.

Världens samlade utsläpp ökar stadigt, se diagram 1 a. Samtidigt har de svenska utsläppen minskat sedan 1990-talet, se diagram 1 b. Det har flera förklaringar. Uppvärmningen av bostäder och lokaler har blivit mer effektiv och skiftat till energikällor med lägre utsläpp. Det har också skett bränsleskiften i industrin och inrikes transporter. Även mer effektiva fordon och reduktionsplikten har bidragit till den inrikes transportens minskade utsläpp. Förbud mot deponering av organiskt avfall har bidragit till minskade utsläpp relaterade till svensk avfallshantering. Inom energisektorn har utsläppen minskat till följd av minskad användning av olja och kol.

Om man tar hänsyn till att svensk konsumtion ger upphov till utsläpp i andra länder, mätt som konsumtionsbaserade utsläpp i diagram 1 till höger, så hamnar de svenska utsläppen på en betydligt högre nivå. Den sjunkande trenden vad gäller konsumtionsbaserade utsläpp bröts dessutom 2020 och de svenska utsläppen har enligt den beräkningsmetoden ökat igen. De territoriella och produktionsbaserade måtten på utsläpp är lika varandra. Skillnaden är att det produktionsbaserade måttet också inkluderar en skattning av internationella transporter som orsakas av svenska företag och personer.^[10] Se Sveriges utsläpp av växthusgaser och Tre sätt att beräkna klimatpåverkande utsläpp.

Den svenska regeringens målsättning är att Sverige ska vara klimatneutralt 2045. Det innebär att utsläppen mätt som territoriella utsläpp, ska komma ner till noll. Utsläppen ska alltså fortsätta att minska, och det i en snabbare takt än de senaste 30 åren.^[11] Se Regeringens klimatpolitik. Enligt bedömningar minskar inte utsläppen tillräckligt snabbt för att nå målet, se exempelvis Klimatpolitiska rådets rapport 2024 och Naturvårdsverkets underlag till regeringens klimatredovisning 2024. Inom EU är målsättningen att vara klimatneutrala senast 2050. För att uppnå det krävs avsevärda investeringar.^[12] Det finns olika beräkningar på investeringsbehovet. En studie kommer fram till att det kan uppgå till 4 procent av BNP i EU varje år till och med 2030, se C. Nerlich, m.fl. “Investing in Europe’s green future - Green investment needs, outlook and obstacles to funding the gap”, ECB Occasional Paper Serie No 367, Europeiska centralbanken. Finansmarknadens aktörer spelar därmed en central roll i omställningen till en hållbar ekonomi, genom att allokera kapital och sparande till hållbara investeringar.

Miljarder ton CO2-ekvivalenter

Miljoner ton CO2-ekvivalenter

De ökade utsläppen ger upphov till flera risker. De fysiska riskerna från klimatförändringarna blir allt tydligare. Det gäller såväl omfattande bränder till följd av torka, som skyfall och översvämningar som skadar människor, djur, natur och fastigheter. Minskad biologisk mångfald och de risker som den kan medföra för matproduktionen är också en fysisk risk som följer på klimatförändringarna. Det finns också omställningsrisker som uppstår när världens ekonomier och samhällen behöver vidta åtgärder för att ställa om för att minska utsläppen. Risken är stor för att dessa åtgärder vidtas i för liten utsträckning, för sent eller inte alls. Då uppstår risken för en oordnad omställning. Om det internationella samarbetet i klimatfrågor försvagas, ökar risken för en oordnad omställning.