Riksbankens balansräkning

Riksbankens finansiella tillgångar och skulder

Guld- och valutareserven – Riksbankens största tillgång

Riksbanken förvaltar finansiella tillgångar för att säkerställa att banken kan uppfylla inflationsmålet och utföra sina uppdrag. Merparten av tillgångar utgörs av guld- och valutareserven. Denna säkerställer att Riksbanken vid behov kan ge tillfälligt likviditetsstöd i utländsk valuta och intervenera på valutamarknaden. Valutareserven består framför allt av räntebärande värdepapper i utländsk valuta med hög likviditet och låg kreditrisk, i huvudsak statsobligationer.

En annan stor del av tillgångarna utgörs av värdepapper i svenska kronor som Riksbanken köpt i penningpolitiskt syfte. Under 2015 började Riksbanken köpa svenska statsobligationer för att motverka den låga inflationen. Efter coronapandemins utbrott köpte Riksbanken även andra svenska värdepapper för att stötta ekonomin och motverka problem på de finansiella marknaderna. Sedan januari 2023 köper inte Riksbanken värdepapper i svenska kronor längre. Från och med april 2023 har Riksbanken istället sålt svenska statsobligationer. I takt med att Riksbankens innehav av värdepapper förfaller och säljs av minskar de som andel av Riksbankens totala tillgångar.

Bland tillgångarna finns också fordringar på Internationella valutafonden (IMF). En del av de fordringarna är Riksbankens innehav av särskilda dragningsrätter (SDR) och resten utgörs av lån till IMF. Riksbankens övriga tillgångar består bland annat av Riksbankens fastighet vid Brunkebergstorg och av aktier i Bank for International Settlements (BIS).

Bankernas placering i penningpolitiska instrument – Riksbankens största skuld

Riksbankens finansiella skulder består till största delen av banksystemets fordringar i svenska kronor på Riksbanken. Detta beror huvudsakligen på att Riksbanken lånar svenska kronor från banksystemet för att finansiera sitt innehav av svenska och utländska värdepapper. När bankernas samlade fordringar överstiger deras samlade skulder i svenska kronor till Riksbanken har banksystemet ett likviditetsöverskott gentemot Riksbanken. Det har banksystemet haft sedan 2008. Banker som är penningpolitiska motparter till Riksbanken får placera likviditetsöverskottet hos Riksbanken i två olika penningpolitiska instrument – antingen i en stående inlåningsfacilitet över natten eller i riksbankscertifikat med en veckas löptid. Denna inlåning ökade kraftigt under åren då Riksbanken köpte svenska värdepapper. Genom köpen av svenska värdepapper tillförde Riksbanken en stor mängd likviditet till banksystemet och därmed ökade bankernas likviditetsöverskott gentemot Riksbanken. I takt med att värdepappren nu förfaller och säljs av minskar banksystemets likviditetsöverskott och därmed även bankernas inlåning till Riksbanken.

Riksbanken har även en skuld gentemot IMF som motsvarar värdet på de SDR som Riksbanken tilldelats av IMF. Därtill har Riksbanken en skuld till Riksgälden som består av utländsk valuta som Riksgälden lånat upp för att finansiera delar av Riksbankens utlåning till IMF.

Riksbanken ger ut de sedlar och mynt som används i Sverige. Värdet på utelöpande sedlar och mynt redovisas som en skuld i balansräkningen.

Vinster och förluster – Riksbankens Kapital

Riksbankens vinst kan användas till att bygga upp eget kapital och riskbuffertar. Eventuella vinster när kapital och buffertar är tillräckligt stora delas ut till staten. Vinster som ännu inte realiserats balanseras mot så kallade värderegleringskonton (Läs mer om värderegleringskonton och Riksbankens redovisningsregler i Riksbankens Årsredovisning). Den vinst som Riksbanken behåller har lagts samman över åren och utgör Riksbankens eget kapital.

Det egna kapitalet kan betraktas som en skuld till den svenska staten eftersom staten äger Riksbanken. När Riksbanken gör en vinst kan det egna kapitalet öka, och en förlust gör att det minskar. Eftersom staten inte har ett explicit krav på avkastning från Riksbanken kan det egna kapitalet ses som ett räntefritt kapital (räntefri skuld) för Riksbanken, precis som sedlar och mynt. Kapitalet och utestående kontanter utgör därmed tillsammans en räntefri skuld som gynnar Riksbankens genomsnittliga intjäning som bör täcka de löpande kostnaderna för att Riksbanken ska kunna uppfylla sina mål och utföra sina uppgifter men även generera en vinst. På så vis kan Riksbanken bygga upp en buffert och skapa ett finansiellt oberoende.

Riksbankslagen (Läs mer om den nya riksbankslagen som började gälla 1 januari 2023 under ”Riksbankslagen”) reglerar hur både förluster och vinster ska hanteras. Om summan av det egna kapitalet och orealiserade vinster på värderegleringskonton, utom det konto som avser guld, blir för lågt får Riksbanken begära mer kapital från staten. Det ska återställa Riksbankens kapital till en nivå som säkerställer ett finansiellt oberoende. Riksbanken har också möjlighet att använda vinster till riskavsättningar, som gör att Riksbanken i förväg kan bygga upp en extra buffert mot risker för framtida förluster.

En centralbank är en, finansiellt sett, mycket tålig institution eftersom den alltid kan betala för sig i den egna valutan. En centralbank kan därför fungera precis som vanligt med lågt eller till och med negativt eget kapital under en period, vilket det finns exempel på i närtid (läs mer om dessa i Riksbankens Staff Memo). Över en längre tidperiod är det däremot viktigt för det finansiella oberoendet att Riksbanken har ett tillräckligt stort kapital för att skydda och upprätthålla en tillräcklig intjäning och förmågan till självfinansiering. Riksbankens finansiella oberoende är en viktig del av dess oberoende i en vidare mening. En centralbanks oberoende är fundamentalt viktigt för att skapa förtroende för inflationsmålet och penningpolitiken men även för andra uppdrag som centralbanken har. Därmed behöver den, utöver ett finansiellt oberoende även ha ett politiskt och operationellt oberoende som stöds av lagen.